Först ut som skribent här på gallosk.se är Malin Hemmingsson, hon kommer att skriva om sitt äventyr i USA där hon nu studerar och åker skidor. Hon bestämde sig för att testa vingarna i USA och har nu landat och hunnit uppleva en hel del. Bilder varvas med text. Missa inte hennes berättelse här på gallosk.se.
Har lämnat svenskt territorium för att testa vingarna i USA. Hittills verkar de lyfta ganska bra. Har nu blivit ombedd att skriva lite om vad jag håller på med och hur det går, vilket jag gärna gör och hoppas att ni tycker att jag är trevlig.
Lämnade Sverige den 14 augusti 2006 med destination Albuquerque, New Mexico. Fick erbjudande av en väldigt ihärdig tränare om ett scholarship här borta, vilket betyder att jag får utbildning och skidåkning gratis i fem år om jag vill. Funderade lite, och med tanke på att erbjudandet innehöll 320 soldagar per år kombinerat med skidåkning från början av november verkade det ju vara paradiset. Idioti vore att inte kliva på det tåget efter alltför många åk i de något utnötta svenska backarna. Tre dagar innan planet lyfte var allt klart och jag och mina pjäxor satte oss tillsammans i flygstolen och såg fram emot nya spännande äventyr.
Såhär efter nästan fyra månader har jag hunnit korsa ett 9 timmar brett Grand Canyon med rekordlågt energiintag, cyklat på Red Rocks i Moab, utan framgång försökt lära mig reglerna i Amerikansk football, upplevt amerikansk thanksgiving med oändligt mycket kalkon, sett basketmatcher i en av USAs bästa arenor och det bästa av allt; åkt skidor i Colorado. Det är just skidåkning som är min livsnistas föda. Skidabstinens är lika frustrerande som att få punktering mellan Gällivare och Vilhelmina mitt i natten, men jag har härdat ut och nu har skidorna äntligen fått äta snö igen.
Man lär sig en hel del om sig själv när man är mestadels med sig själv. Förra säsongen spenderade jag till stora delar med mig själv och i slutändan var det inte längre speciellt trevligt. Detta var en av anledningarna till att jag tog beslutet att åka. Oändliga timmar i pappas skoda med Carola och Amy Diamond i högtalarna satte sina spår, dessa två sångerskor drev mig till vansinne, och tillsammans med några motgångar och några till så kände jag att jag var på väg mot mental ohälsa. Jag slutade säsongen som en otroligt bra skodaförare, men glädje och motivation till att ta på sig pjäxorna på morgonen uteblev mer och mer allteftersom säsongen gick och jag hittade inte lägre lösningar på långsamma åk. Att åka skidor är det bästa som finns, och var även då, men med uteblivna framgångar följer frågan: ”-Hur ska jag lösa detta?” och svaret blev ”-Hej då mor och far.”
Man ska väl inte ropa hej innan man har lärt sig prata men det känns som att jag tog ett jättebra beslut. Resurserna är sanslösa och det gör mig faktiskt ingenting. Vi har gratis läkarvård, mediciner och sjukgymnaster, en styrketränare och ett gym bara för oss, en österrikisk världscupåkare från säsongen 2006 som skidtränare/fystränare och en 60-årig amerikan som fixare och ”extrapappa”. Vi har också ett av de starkaste lagen i den högsta serien NCAA i USAs skidcirkus, och alla hjälper varandra. Vi är ett lag såväl som individuella idrottare, och även om inte världscup längre är ett mål så strävar alla efter att bli så bra som möjligt och se hur långt det bär. Jag har aldrig under mina år i lag och diverse grupper varit med om så lite gnäll, nästan lite märkligt att uppleva eftersom mycket energi tidigare har gått åt att sortera bort sånt som man inte vill höra. Helt plötsligt ligger allt fokus på att träna, studera, bli bäst och ha roligt på vägen. Helt enkelt ett ganska bra ställe.
Fortsättning följer…
/Malin Hemmingson, Gällö SK Alpina.
